Attraktionens lagar - inbillning eller verklighet?

Ibland är det nästan outhärdligt. Ibland är det liksom ljuvlig tortyr.
Som när vi befinner oss i samma rum, bara någon meter från varandra, och blodet kokar. Han sitter där och pratar, frågar vad jag vill prata om. Jag hör inte vad han säger, när han tittar på mig känns det som om han klär av mig, och jag kan inte tänka på något annat.

Han har en t-shirt i stället för långärmat som han brukar. Jag ser huden på hans armar. Han har liten fläck vit målarfärg på handen, målarfärg i håret. Han är plötsligt så mycket man. Jag klarar knappt av att sitta kvar i skinnfåtöljen, men jag är liksom fastnaglad av hans intensiva närvaro, han betvingar mig med sin blick. Hans ord har ingen betydelse.
Jag ser huden på hans hals. Jag vill liksom bara placera mina läppar där. Något kommer explodera snart, det måste vara oundvikligt. Han måste känna det också, det är eld och jag är mitt i elden, bränner han sig inte ens?

Tänk om han inte tänker det jag tror att jag ser? Ser jag det för att jag så gärna vill se, eller ser jag det för att det faktiskt finns där? Ljuger hans ögon, eller är det mina ögon som ljuger?
Kan man uppleva en enorm erotisk laddning mellan sig själv och en annan person, utan att den andra personen inte känner någonting? Är det möjligt att missförstå attraktion så totalt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0