Gammal stake fick nytt liv
Detta är ett gammalt inlägg taget från min andra blogg, men nu närmar det sig juletider så nu är det aktuellt igen...
Jag brukar aldrig julpynta hemma. Eller rättare sagt, jag brukade inte göra det så länge jag var singel och levde ensam. Men nu har jag en sambo, som dessutom gärna vill ha julpynt. Jag är inget stort fan av elljusstakar, men för sambons skull köpte jag en på Myrorna för 15 kronor. Det blev en vit med sådana där fula prydnadsringar i plast på. Jag tog bort de fula plastringarna och gav staken en makeover!
Slow living
Födelsedagslöfte: Jag ska leva långsammare. Dricka te för yogis. Detoxa garderoben. Springa halvmaraton. Stoppa strumpor. Sy lapptäcken. Skänka till välgörenhet. Laga det som är trasigt. Återbruka. Plocka svamp. Lukta på gamla böcker. Skriva med papper och penna. Odla kryddväxter. Rida barbacka. Lyssna på tystnaden i skogen. Lyssna till min älskades hjärtslag. Konsumera mindre. Älska mer. Andas djupare.
Savn
Jeg vet han er
i byen han
bor i byen
jeg
finner ikke hjem
jeg finner ikke
noe av ham
er i meg
ennå
Att skriva det som är sant
Sista tåget hem
Sista chansen,
på fel tåg
inte hem
Lokförare har nyckel;
stoppar tåget
- öppnar dörrarna
Hoppa,
hoppa
Sista chansen
Windows
Allt jag tänker på...
...är Karl Ove Knausgård. Efter att jag läst de tre första delarna av "Min kamp" samt snart även "Ute av verden", kan jag inte göra annat. Jag ska beställa resterande böcker, och jag läser dem på originalspråket, det där otroligt vackra och charmerande språket som jag bara inte kan motstå.
Naturkatastrof
Jag avundas och förbannar dem, som har makten att styra över sina känslor snarare än att styras av dem. Vem gav dem den makten, och vem tog ifrån mig samma makt?
Vem bestämde att jag skulle stå maktlös inför honom, medan känslorna drabbar mig som en naturkatastrof?
Vem bestämde att jag skulle stå maktlös inför honom, medan känslorna drabbar mig som en naturkatastrof?
Cotton candy skies
När saknaden är svår
Bortlängtan
I dag har vi pratat om hemlängtan. Jag kan inte minnas att jag haft hemlängtan (jag menar på riktigt) sedan jag var barn. Jag har mest bortlängtan.
It's been six months now
Beneath this sky, it was still you and me. Three days later you passed away.
Återställning
Jag försöker återställa utseendet på bloggen, men menyn hamnar fortfarande längst ned på sidan och jag har ingen aning om varför.
Problem med bloggen
Eftersom menyn hamnar längst ned på sidan, så har jag råkat förstöra layouten i ett försök att åtgärda detta. Därav det fula utseendet på bloggen just nu. Jag hoppas mina eventuella läsare har överseende med detta.
I det förflutna vilar det vi älskat
Jag känner till Sorgens skepnader.
Ny utbildning, ny klass. Nya ansikten. Detta porträtt (till vänster) föreställer klassens gemensamma bild av mig. Jag tycker att det snarare liknar Raquel Zimmermann (till höger), men om det liknar mig vore det en enorm komplimang eftersom Raquel är så vacker att jag vill gifta mig med henne.
Sorgen står runt hörnet och väntar på mig. Jag kan inte undvika den. Jag kan inte beskylla den för att den är här. Faktum är att den borde vara här. Och ändå klarar jag inte av att möta den.
Förra natten skrek jag ut min sorg, i drömmen. Jag skrek, som om skriket vore Sorgens valuta, och jag skulle redovisa hela min sorg i ett enda skrik. Jag vaknade med hjärtklappning.
Jag beskyller ingen högre makt för att han inte längre finns hos mig. Jag beskyller varken Döden eller Livet. Jag talar bara om att det inte var dags än. Det var inte meningen att det skulle hända nu, vi hade tid kvar. Och ändå.
För första gången önskar jag att det fanns en himmel. En himmel där vi alla kunde få plats.
Men allt som finns är detta stora Ingenting. Denna stora evighet, all denna tid. En oändlighet som inte inbegriper det som redan varit. Framtid.
Framtid kanske är det minst barmhärtiga av allt?
Framtid är förlust av allt vi har nu.
I det förflutna vilar han. Framtid är förlust.
I det förflutna vilar han. Framtid är förlust.
Nystart
Återkomst
Semestern är slut. För dem som har ett jobb. Det har inte jag.
Det kommer vara oundvikligt; mötet. När jag kommer dit igen, för han kommer vara där igen. På heltid. Förr eller senare kommer jag stöta på honom i korridoren. Det kommer bli pinsamt. Kommer han hata mig? Kommer han ge mig en föraktfull blick, eller fullständigt ignorera mig? Eller kommer han vara "professionell"?
Jag vet inte vilket som är värst. Vad som än händer kommer det få mig ur balans. En balans jag aldrig riktigt befunnit mig i.Jag mailade honom och skrev just detta, att jag inte klarar av att möta honom om vi inte pratar om det här. Att jag har kommit över honom och att det inte längre är ett problem.
Han kanske inte svarar. Han kanske inte ens läser det. Han kanske har blockerat min mailadress.
Eller likgiltig. Oberörd.
Han kanske inte svarar. Han kanske inte ens läser det. Han kanske har blockerat min mailadress.
Det sista jag skrev till honom, för några månader sedan, var att jag börjat hata honom. Han svarade inte.
Det är av den anledningen jag inte vill möta honom igen. Han kanske är sårad.
Eller likgiltig. Oberörd.
New love
Weak end-weekend
Ok, jag erkänner. Jag är svag.
Efter hans sista sms tänkte jag: "Han får två veckor på sig, har han inte hört av sig då så glömmer jag honom".
Som om jag skulle göra det.
Latent kärlek
Förstår inte karl'n att det är honom jag vill ha och att jag skulle göra allt för honom och att jag struntar i om han blir tunnhårig och om han måste använda näshårstrimmer varje dag! Förstår han inte?
Et lys for Norge
