Weak end-weekend
Ok, jag erkänner. Jag är svag.
Efter hans sista sms tänkte jag: "Han får två veckor på sig, har han inte hört av sig då så glömmer jag honom".
Som om jag skulle göra det.
Latent kärlek
Förstår inte karl'n att det är honom jag vill ha och att jag skulle göra allt för honom och att jag struntar i om han blir tunnhårig och om han måste använda näshårstrimmer varje dag! Förstår han inte?
Et lys for Norge
20110719
Sidenskjorta: vintage, sidenbyxor: vintage
Olyckligt kär i Sömnen
Han brukar komma insläntrande någon gång strax före gryningen. Jag misstänker att han spenderar nätterna hos någon annan.
När dagen gryr lämnar han mig igen. Jag hinner knappt se skymten av honom, bara små spår vittnar om att han varit här.
Det blir ensamt ibland, dessa nätter när Sömnen inte dyker upp.
Men Sorgen håller mig sällskap. Och Svårmodet kan jag alltid lita på.
The early works of: me #2
Dessa teckningar har jag åstadkommit i min ungdom (ja, det måste vara minst 5 år sedan jag slutade teckna).
This is life, this is not living. this is SO not art!
Nytt i garderoben
Svart bomullsjacka med elefanter på. Ett kul vintage-fynd tyckte jag, även om det inte är något märkesplagg.
20110708
En dag i juli
Nytt i garderoben
Skinnjacka: vintage från Pierre Balmain, klänning: vintage
Vardagskriget
Måndag eftermiddag. Jag tog mig slutligen upp ur sängen. Ställde mig på vågen, hade gått ned ett ynka kilo. Vilket kan betyda att det bara handlar om de naturliga svängningarna i vätskebalans och födointag. Så hamnade jag i sängen igen. Ett kilo, ett mjölkpaket. Jag väger fortfarande sju mjölkpaket för mycket.
Sju mjölkpaket! Tänk att gå runt och släpa på dem. Hur tungt som helst. Och ändå märker man knappt att det har hänt. Plötsligt kommer man inte i sina favoritjeans längre. Plötsligt ser man hur brösten är på väg ned mot naveln, hur det gropiga månlandskapet breder ut sig över låren. Hur magen putar som vore man gravid i sjätte månaden. Det finns trebarnsmödrar med snyggare kropp än jag. Det finns mormödrar med snyggare kropp än jag!
Ständigt denna ångest, ständigt detta krig. Som egentligen är ganska obefogat. Man borde kunna bli älskad ändå, tycka om sig själv ändå. Men ni vet ju hur utseendefixerad världen är. Det är svårt att inte bli påverkad.
Fram tills för ungefär fyra år sedan hade jag inga problem med min vikt. Sedan började jag med mediciner som gjorde att jag gick upp i vikt. Inte så mycket som vissa andra, jag har hört mardrömshistorier om tjejer som gått upp från 50 kg till 100 kg. På grund av medicinering.
Sedan jag gick upp har jag haft svårt att gå ned igen. Folk säger "Du behöver inte gå ner i vikt" och "Din kropp kanske trivs med din nuvarande vikt". De förstår liksom inte att jag behöver gå ned i vikt, för min egen psykiska hälsas skull. Att mina viktproblem började när jag började med medicinerna, att min normala vikt höll sig konstant på en lägre nivå innan dess. Det är påfrestande, jag vågar inte visa mig på stranden. Jag vågar inte visa mig för någon eventuell partner. Jag vågar inte visa mig för mig själv.
Känslan av något som var glömt
Vi satt på varsin sida av skrivbordet. Jag var nervös, vågade inte möta hans blick, och han vågade knappt titta på mig. Vi sade "Hej" lite tafatt, och avståndet krympte en aning. Jag hatade honom inte längre, jag vågade inte fråga om han hatade mig. Det hade gått så lång tid, och han såg inte arg ut. Han tog fram penna och papper, och började dra oplanerade streck med pennan. Hans händer skakade lite. Så sade han "Jag tror inte jag klarar av det här". Han böjde sig framåt, gömde ansiktet i händerna. Jag fick en impuls att röra vid honom, stryka honom över håret, nacken. Men jag rörde mig inte, skrivbordet stod emellan oss.
Så satte han sig upprätt igen, tittade på mig, mitt hjärta liksom krympte ihop och jag frågade "Hur är det med dig?". Jag kände att han kunde se att jag var orolig. Han sade "Jag är skakad, ledsen och förvirrad". Jag vred på mig i stolen, var tvungen att byta ställning, korsa det ena benet över det andra. Jag saknade honom när han var så nära, men avståndet så stort. En liten, triumferande känsla dök upp inom mig. Han var mycket mer påverkad än jag trodde.
Plötsligt kände jag hur min fot stötte ihop med hans under bordet. Ingen av oss hade skor, bara strumpor. Värmen som spreds i hela kroppen. Jag höll kvar min fot, han tog inte bort sin.
Så satte han sig upprätt igen, tittade på mig, mitt hjärta liksom krympte ihop och jag frågade "Hur är det med dig?". Jag kände att han kunde se att jag var orolig. Han sade "Jag är skakad, ledsen och förvirrad". Jag vred på mig i stolen, var tvungen att byta ställning, korsa det ena benet över det andra. Jag saknade honom när han var så nära, men avståndet så stort. En liten, triumferande känsla dök upp inom mig. Han var mycket mer påverkad än jag trodde.
Plötsligt kände jag hur min fot stötte ihop med hans under bordet. Ingen av oss hade skor, bara strumpor. Värmen som spreds i hela kroppen. Jag höll kvar min fot, han tog inte bort sin.
Då vaknade jag.
