...celibacy and the country

Jag väntar förgäves, som varje natt. Jag väntar på Sömnen.

Måndag eftermiddag. Jag tog mig slutligen upp ur sängen. Ställde mig på vågen, hade gått ned ett ynka kilo. Vilket kan betyda att det bara handlar om de naturliga svängningarna i vätskebalans och födointag. Så hamnade jag i sängen igen. Ett kilo, ett mjölkpaket. Jag väger fortfarande sju mjölkpaket för mycket.

Vi satt på varsin sida av skrivbordet. Jag var nervös, vågade inte möta hans blick, och han vågade knappt titta på mig. Vi sade "Hej" lite tafatt, och avståndet krympte en aning. Jag hatade honom inte längre, jag vågade inte fråga om han hatade mig. Det hade gått så lång tid, och han såg inte arg ut. Han tog fram penna och papper, och började dra oplanerade streck med pennan. Hans händer skakade lite. Så sade han "Jag tror inte jag klarar av det här". Han böjde sig framåt, gömde ansiktet i händerna. Jag fick en impuls att röra vid honom, stryka honom över håret, nacken. Men jag rörde mig inte, skrivbordet stod emellan oss.

Under de ensamma, ljusa sommarnätterna kan man förgås. Förgås av känslor, vad man än känner.

Varje dag var jag tacksam för att han fanns. Det är klart att jag skulle förlora honom då.
Min älskade häst.

Allt man älskar kommer man förlora. Och här tar alla talesätt och ordspråk vid; "Bättre att älska och förlora, än att aldrig älska alls", och så vidare. De må vara sanna, men lyssna inte på dem.

Lärdomen blir: Älska inte igen, inte någon, inte något - aldrig någonsin.

Bränt barn skyr elden. Och det kanske är bäst så.
Det vore dumt att bränna sig igen.

Det här med att lufta sina åsikter och tankar som man vill. Ska man inte kunna göra det utan att skrämma bort människor?

2 juni. Jag tog en 1,5 timmes promenad med mig och mig själv. Sol, svett, blå himmel, grönt gräs, maskrosor, liljekonvaljer, syrener och skavsår här och där. Precis som den svenska sommaren ska vara.

Du, min själsfrände. Du var ej av mänsklig natur, men du var min själ.
Du kommer vara saknad, och älskad, för evigt.

Jag är en sådan som känner alldeles för mycket och nu måste jag komma över något som aldrig ens började och inte slutade och inte ens existerade däremellan.

Denna text var egentligen en kommentar till en krönika, men det blev en egen krönika i stället:

Vad som är snyggt och sexigt är en smaksak, så jag tycker inte man kan säga rakt av att folk inom modebranschen inte vill eller kan vara sexiga. Jag tror snarare att det är så att man faktiskt känner sig just snygg och möjligen sexig i de kläder man väljer.

Ibland kanske man inte har ett behov av att klä sig för att locka till sig det motsatta könets intresse. Man kanske klär sig efter sin egen smak, även om den råkar följa rådande ideal som man inte riktigt kan leva upp till. Och man kanske känner sig lite bättre till mods när man får positiv feedback från andra inom branschen. Det brukar vara människor som inte alls är insatta i mode som säger att mode inte är snyggt.

Jag tycker mode kan vara både snyggt och sexigt. Jeans och t-shirt kan också vara det, men om alla alltid skulle gå klädda på det viset skulle det bli fruktansvärt tråkigt. Jag ser mode som en konstform och ett uttryckssätt.
Visst borde man kunna känna sig tillfreds med sig själv utan statusprylar som de senaste it-väskorna eller säckiga svindyra kjolar, men just de prylarna kan faktiskt hjälpa en att uppnå bättre självkänsla. Om man känner sig otillräcklig kan man förhöja sin självbild genom att klä sig på ett sätt som tilltalar andra människor i samma bransch.

För bara ett par år sedan gick jag oftast klädd i jeans och huvtröja, och jag kunde knappt gå in i en klädbutik utan att få panik och kallsvettas. Jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna följa de senaste trenderna, så jag gömde mig bakom "säkra" intetsägande kläder som också ofta var osmickrande.
När jag sedan fann mitt modeintresse började jag känna mig hemma. Jag är fortfarande inte alls nöjd med mig själv, men hur jag klär mig återspeglar den bild som jag VILL ha av mig själv. Sofistikerad, medveten och trendkänslig. Som om jag faktiskt tror att jag får ligga oavsett vad jag tar på mig.

Att ta steget in i modevärlden är bland det bästa som hänt mig.

Jag har så många jag. Alla är de olika, men deras vilja är i grunden densamma.

I varje bok kan jag läsa något om mig själv.
Jag lär mig något, glömmer, och lär mig igen. Det kanske är det som är livet? Att till sist inte glömma vem man är.

Nu ska jag säga upp min lägenhet, som varit mitt hem i nästan två år. Jag ska flytta till ett (förhoppningsvis tillfälligt) boende som är större och har lägre hyra. Den egentliga planen är att så småningom flytta tillbaka till Stockholmstrakten.

Och innan flytten är spikad funderar jag på att flytta in permanent i mina nya skor. Jag har inte vågat använda dem utomhus än, det är inte rätta tider för dyra läderskor.