Känslan av något som var glömt
Vi satt på varsin sida av skrivbordet. Jag var nervös, vågade inte möta hans blick, och han vågade knappt titta på mig. Vi sade "Hej" lite tafatt, och avståndet krympte en aning. Jag hatade honom inte längre, jag vågade inte fråga om han hatade mig. Det hade gått så lång tid, och han såg inte arg ut. Han tog fram penna och papper, och började dra oplanerade streck med pennan. Hans händer skakade lite. Så sade han "Jag tror inte jag klarar av det här". Han böjde sig framåt, gömde ansiktet i händerna. Jag fick en impuls att röra vid honom, stryka honom över håret, nacken. Men jag rörde mig inte, skrivbordet stod emellan oss.
Så satte han sig upprätt igen, tittade på mig, mitt hjärta liksom krympte ihop och jag frågade "Hur är det med dig?". Jag kände att han kunde se att jag var orolig. Han sade "Jag är skakad, ledsen och förvirrad". Jag vred på mig i stolen, var tvungen att byta ställning, korsa det ena benet över det andra. Jag saknade honom när han var så nära, men avståndet så stort. En liten, triumferande känsla dök upp inom mig. Han var mycket mer påverkad än jag trodde.
Plötsligt kände jag hur min fot stötte ihop med hans under bordet. Ingen av oss hade skor, bara strumpor. Värmen som spreds i hela kroppen. Jag höll kvar min fot, han tog inte bort sin.
Så satte han sig upprätt igen, tittade på mig, mitt hjärta liksom krympte ihop och jag frågade "Hur är det med dig?". Jag kände att han kunde se att jag var orolig. Han sade "Jag är skakad, ledsen och förvirrad". Jag vred på mig i stolen, var tvungen att byta ställning, korsa det ena benet över det andra. Jag saknade honom när han var så nära, men avståndet så stort. En liten, triumferande känsla dök upp inom mig. Han var mycket mer påverkad än jag trodde.
Plötsligt kände jag hur min fot stötte ihop med hans under bordet. Ingen av oss hade skor, bara strumpor. Värmen som spreds i hela kroppen. Jag höll kvar min fot, han tog inte bort sin.
Då vaknade jag.
Kommentarer
Trackback
