Smärtlindring
Under de ensamma, ljusa sommarnätterna kan man förgås. Förgås av känslor, vad man än känner.
Det där vemodet som aldrig riktigt vill försvinna, det som sitter och skaver innanför revbenen. Det känns alltid så tydligt under just dessa nätter. Dagarna kan fyllas med sol, jordgubbar, glass, sömn, repriser av dåliga serier på tv. Men nätterna är alltid vemodiga, och sömnen tycks ha lämnat mig för någon annan.
Det där vemodet som aldrig riktigt vill försvinna, det som sitter och skaver innanför revbenen. Det känns alltid så tydligt under just dessa nätter. Dagarna kan fyllas med sol, jordgubbar, glass, sömn, repriser av dåliga serier på tv. Men nätterna är alltid vemodiga, och sömnen tycks ha lämnat mig för någon annan.
Och ändå är sommaren som ett hål i isen under den annars eviga vintern, där man kan sticka upp huvudet och andas en stund. Sommarregnet. Att vända ansiktet upp mot himlen och bara ta emot det befriande regnet. Kanske stå med armarna utsträckta och låta sminket rinna och kläderna bli genomblöta, låta vinden piska tills det inte längre gör så ont att existera.
Kommentarer
Trackback
