Vardagskriget
Måndag eftermiddag. Jag tog mig slutligen upp ur sängen. Ställde mig på vågen, hade gått ned ett ynka kilo. Vilket kan betyda att det bara handlar om de naturliga svängningarna i vätskebalans och födointag. Så hamnade jag i sängen igen. Ett kilo, ett mjölkpaket. Jag väger fortfarande sju mjölkpaket för mycket.
Sju mjölkpaket! Tänk att gå runt och släpa på dem. Hur tungt som helst. Och ändå märker man knappt att det har hänt. Plötsligt kommer man inte i sina favoritjeans längre. Plötsligt ser man hur brösten är på väg ned mot naveln, hur det gropiga månlandskapet breder ut sig över låren. Hur magen putar som vore man gravid i sjätte månaden. Det finns trebarnsmödrar med snyggare kropp än jag. Det finns mormödrar med snyggare kropp än jag!
Ständigt denna ångest, ständigt detta krig. Som egentligen är ganska obefogat. Man borde kunna bli älskad ändå, tycka om sig själv ändå. Men ni vet ju hur utseendefixerad världen är. Det är svårt att inte bli påverkad.
Fram tills för ungefär fyra år sedan hade jag inga problem med min vikt. Sedan började jag med mediciner som gjorde att jag gick upp i vikt. Inte så mycket som vissa andra, jag har hört mardrömshistorier om tjejer som gått upp från 50 kg till 100 kg. På grund av medicinering.
Sedan jag gick upp har jag haft svårt att gå ned igen. Folk säger "Du behöver inte gå ner i vikt" och "Din kropp kanske trivs med din nuvarande vikt". De förstår liksom inte att jag behöver gå ned i vikt, för min egen psykiska hälsas skull. Att mina viktproblem började när jag började med medicinerna, att min normala vikt höll sig konstant på en lägre nivå innan dess. Det är påfrestande, jag vågar inte visa mig på stranden. Jag vågar inte visa mig för någon eventuell partner. Jag vågar inte visa mig för mig själv.
Kommentarer
Trackback
