...celibacy and the country

Ni vet den där känslan av att äntligen få kläderna tvättade och äntligen ha rena underkläder. Det har dröjt så länge, man har inte orkat tvätta, man har kanske handtvättat ett par trosor i handfatet. Eller hittat ett par helt utslitna längst in i byrålådan.

Det här fotot är varken snyggt, vackert eller intressant. Det är bara en beskrivning av hur livet kan se ut. Jag finner någon sorts humor i dessa mikroskopiska beskrivningar av livet. Med kameran konstaterar jag det jag ser.

I morgon; kanske några ord, kanske en fortsättning, kanske ett avslut, och ändå kanske absolut ingenting. Kanske inte alls. Förmodligen inte.

Jag är så trött på mig och mitt. Så trött att jag gråter vid åsynen av skrynkliga strumpor. Så trött att paprikans innanmäte påminner om något man absolut inte borde äta. Alla frön. Tätt, tätt sitter de. Det ser äckligt ut.

Hur kan psykisk trötthet värka i kroppen? Hur kan vartenda hålrum i själen absorbera kyla så man fryser inifrån och ut? Hur kan saknad göra maten äcklig och sömnen så välsmakande?

Dumma, naiva koffein! Som om det finns någonting att vakna för?
Till och med den där koppen cappuccino ljuger mig rakt i ansiktet, och jag insuper den söta, mustiga lögnen. Lögnen om att den här dagen, i det här livet, faktiskt är värd att vakna till.

I morgon bär det av, åter till brottsplatsen. Jag får dock inte se min partner in crime - kanske aldrig igen.

I det frostiga svar han gav mig fanns bara en liten skärva av värme; "Det var inte min intention att bete mig som om du är en främling, det är du verkligen inte".

Vad är man, när man verkligen inte är en främling?

Klockan är kvart över fem på julaftons morgon. Det är den kallaste julen på årtionden. Jag har inte sovit en sekund. Jag är tjugotre år och ligger vaken och gråter för att jag är barnlös och för att mina barn (de som jag kanske aldrig kommer få) ska växa och bli tonåringar och hata sin mamma och hota med att ta livet av sig. Tänk om jag aldrig får barn, och tänk om de blir som jag?

Jag läser en bok som tycks vara en skildring av min egen framtid, så som jag föreställer mig att mitt liv kommer vara. Hitta någon att leva med, bilda familj, och ändå känna den där rastlösheten och rädslan över att egentligen vilja ha något annat, någon annanstans.

Min dator har lagt av, och jag sörjer den djupt. Det är troligen moderkortet det är fel på, och det är nog inte billigt att fixa. Fucking great.

Jag går genom korridoren där jag gått så många gånger förut. Där han uppmärksammat ekot av mina distinkta steg, där jag gått i vredesmod, i glädje, i sorg; i höga klackar för att bevara min självaktning.
Jag sätter mig i Väntrum 4, sjunker ner på en av de fula furustolarna med ännu fulare klädsel. Jag orkar inte ens bläddra förstrött i skvallertidningarna som ligger spridda över bordet. En medelålders kvinna, med krusigt, rufsigt hår och ovårdat yttre, sitter på en stol mitt emot, på andra sidan bordet. Jag har aldrig sett henne tidigare.

Jag hör en dörr öppnas och stängas, nycklar vridas om, hans något långsamma men säkra steg som jag lärt mig urskilja; det knarrande ljudet av gummisulor mot golvet.
Vi har lovat att hälsa på varandra, säga hej, inte ignorera.
Hans ansikte dyker upp, vi säger hej, jag vet inte om vi ler. Kanske gör vi det, ett sorgset leende, så litet och subtilt att vi endast uppfattar det i vårt undermedvetna.

Så når han dörren, öppnar, röster hörs inifrån. Han ser på mig, kanske säger han att han hoppas att det kommer gå bra för mig, kanske hör jag det bara i mina tankar, men jag ser att han menar det med sin blick.
Han tvekar i dörren, ett litet försiktigt leende, han är ju medveten om smärtan. Jag ler nog lite snett tillbaka, innan han slutligen försvinner in genom dörren.

Kvinnan mitt emot måste sett allt, för hon vänder ansiktet mot mig, och ler.

Ska det vara så jävla svårt att välja en outfit?! Obviously. Jag hoppas han också står där vid spegeln och velar på morgonen innan han går till jobbet. Jag hoppas han lider, lite åtminstone.

Jag hoppas han tycker det är lite jobbigt att jag är het och in his face och out of reach, för jag tänker fan inte vara ensam om att lida!

Jag vet att jag är en ganska anonym bloggare. Och inte särskilt aktiv jämfört med många andra.
Jag är en sådan som skapar när inspirationen kommer. Utan inspiration - ingenting!
Skapandet har legat på sparlåga länge nu. Jag har idéer och tankar, men oftast stannar de i just idé-stadiet. Som larver som förpuppas med aldrig blir fjärilar. Ja, mycket poetiskt.

Mina tankar är lika virriga som ivriga. Jag får ingen ordning, allt är kaos i huvudet. Inte ens det här inlägget är sammanhängande... Jag försöker, jag söker, ibland förlorar, ibland förloras jag. Ibland finner jag, och ibland vinner jag.

Wow, jag fick just en idé!

Jag gör det gång på gång. Jag söker inspiration, men drabbas av mindervärdeskomplex. Alla dessa modebloggare och framgångsrika fjortisar med blonda hårförlängningar och hudfärgat läppstift. Alla barn som designar kläder, kallar sig fotografer och modeller och modepionjärer, och tar världen med storm. För att inte tala om alla dessa långa, smala snygga kvinnor som jag inte kan låta bli att hata för att de är så snygga.

Mitt största problem är nog att jag - istället för att bli inspirerad - blir nedstämd, nedtryckt, uppgiven, hopplös. Varför?
Jag vill inte ens vara som alla dessa människor! Jag vill skapa något originellt, något som är unikt. Men det verkar i stort sett omöjligt, allt finns redan, allt har redan granskats och bedömts och sorterats. Så vad återstår att lyckas med?

Vi som inte blivit framgångsrika än - vi kanske aldrig blir det.

Walk in heels


as


fast you can





Walk in heels


with


head held high







Walk in heels



no matter what




Just walk them

Jag håller på att bli galen. Eller åtminstone som förbytt. Jag är inte som jag. Jag är inte utdöd som jag kan tänka mig att en nunna är av ohejdad vana. I mitt huvud rör sig något, eller snarare någon. Där finns en siffra, ett heltal större än fem och mindre än sju. Att sammanföra dessa två saker är vad mina tankar handlar om. Helt plötsligt är jag helt utan moral.
Någon leker med elden. Om det är jag eller han, det vet jag inte. Vi kanske står lika nära elden båda två, vi kan tydligt se den. Vi vill båda värma oss litegrann. Och kanske värma oss lite mer. Men hur ska det sluta? Eller ännu viktigare, hur ska det börja?

Laddningen är ibland påtaglig. Den kanske egentligen är subtil. Subtilt påtaglig eller... Nej, påtaglig. Ibland kan jag knappt andas, så tydligt känner jag det. Som när samtalet liksom nästan avstannar, när hans röst blir annorlunda, orden inte riktigt hänger samman. Jag ser det i hans ögon, jag ser att han ser det i mina ögon. Han har sagt det tidigare, att det finns där. Hur skulle jag kunna låta bli att utöva min enda makt över honom? Eller är det han som styr? Jag vill ha hans bekräftelse, han vill ha min. Kanske är vi lika oprofessionella båda två.
Allt jag vill är att han ska sluta vara professionell.

Det är precis lika oundvikligt som omöjligt. Troligtvis kommer det aldrig inträffa, men om jag är en brottsling är han medskyldig. Han vet hur han påverkar mig, han vet att jag snart brinner, ändå fortsätter han. Och jag kan inte sluta förrän jag dragit honom in i elden.