...celibacy and the country

De sängar jag delat på sistone är helt och hållet imaginära. Sökandet efter kärlekssubstans ger inget resultat.
Jag har inte haft fel i min tolkning av subtila signaler, men hans känslor är helt enkelt inte tillräckligt starka, vilket lämnar mig åt mitt självförakt. Även om han erkänner att han skulle kunna känna mer om situationen var annorlunda, i en annan verklighet.

Jag kan skylla allt på honom, eller på hans fru, eller på Gud eller ödet eller matematiken. Det finns ekvationer som saknar lösning, som en fråga utan svar. Varför ställa en fråga som inte har något svar?

Ge mig något konkret, ge mig någon greppbart och verkligt. Jag orkar inte drömma längre, för att vakna svettig i ett hav av besvikelse. Ge mig bevis på att något i livet är värt att hålla fast vid, något som inte handlar om hans ansiktes symmetri eller hans platoniska ömsinthet.

Allt i världen påminner om min ensamhet. Allt bringar smärta och lidande. Till och med sjukhusets fåtöljer tycks hånle åt min patetiska uppenbarelse.

Så har den hunnit ikapp mig igen. Depressionen. Verkligheten. Den har flåsat mig i nacken den senaste tiden, men jag har varit snabbare. Nu är det oundvikliga på väg, och depressionen kastar sig över mig. Det kommer inte kunna utvecklas på det här sättet längre, det kommer få ett slut och slutet kanske kommer redan i morgon. Jag vill inte ha i morgon, jag vill ha i måndags eller förra torsdagen. Multiplicerat med tio. Minst.

Att hitta en partner är kanske lite som att fynda second hand. Man får leta ofta och länge, och har man tur så hittar man ett riktigt original till ett pris man har råd att betala.

Ibland är det nästan outhärdligt. Ibland är det liksom ljuvlig tortyr.
Som när vi befinner oss i samma rum, bara någon meter från varandra, och blodet kokar. Han sitter där och pratar, frågar vad jag vill prata om. Jag hör inte vad han säger, när han tittar på mig känns det som om han klär av mig, och jag kan inte tänka på något annat.

Han har en t-shirt i stället för långärmat som han brukar. Jag ser huden på hans armar. Han har liten fläck vit målarfärg på handen, målarfärg i håret. Han är plötsligt så mycket man. Jag klarar knappt av att sitta kvar i skinnfåtöljen, men jag är liksom fastnaglad av hans intensiva närvaro, han betvingar mig med sin blick. Hans ord har ingen betydelse.
Jag ser huden på hans hals. Jag vill liksom bara placera mina läppar där. Något kommer explodera snart, det måste vara oundvikligt. Han måste känna det också, det är eld och jag är mitt i elden, bränner han sig inte ens?

Tänk om han inte tänker det jag tror att jag ser? Ser jag det för att jag så gärna vill se, eller ser jag det för att det faktiskt finns där? Ljuger hans ögon, eller är det mina ögon som ljuger?
Kan man uppleva en enorm erotisk laddning mellan sig själv och en annan person, utan att den andra personen inte känner någonting? Är det möjligt att missförstå attraktion så totalt?

Nu blir jag officiellt student igen, efter ett tag i frihet. Terminen börjar ju inte riktigt än, men tjuvstartas med en preparandkurs i matematik. En mardröm för min del alltså. Siffror är lömska och platsar inte riktigt i mitt huvud.
För att vara så förberedd som möjligt har jag rakat benen och målat naglarna. Då återstår bara ett problem - outfiten. Vad har man på sig som är lagom snyggt, lagom avslappnat, och som funkar både till morgonens kyla och eftermiddagens hetta? Och skor sedan. Mina fötter har på sistone blivit en utrotningshotad art efter för många och långa promenader i höga obekväma skor.

Jag får följa mitt motto helt enkelt; utseende går före bekvämlighet. Något som jag säkert kommer få äta upp senare.

Jag drömde att jag befann mig i ett stort övergivet hus. Det var fuktigt, kallt och mögligt. Tunga gardiner hängde för fönstren, och ett dunkelt grönaktigt ljus sipprade in. Det var omöjligt att säga om det var gryning eller skymning. 

Jag hörde talas om choklad från Armani. Could I have a Prada-drink with that?