All good things come to an end...
Så har den hunnit ikapp mig igen. Depressionen. Verkligheten. Den har flåsat mig i nacken den senaste tiden, men jag har varit snabbare. Nu är det oundvikliga på väg, och depressionen kastar sig över mig. Det kommer inte kunna utvecklas på det här sättet längre, det kommer få ett slut och slutet kanske kommer redan i morgon. Jag vill inte ha i morgon, jag vill ha i måndags eller förra torsdagen. Multiplicerat med tio. Minst.
Kommentarer
Trackback
