...celibacy and the country

Jag håller på att bli galen. Eller åtminstone som förbytt. Jag är inte som jag. Jag är inte utdöd som jag kan tänka mig att en nunna är av ohejdad vana. I mitt huvud rör sig något, eller snarare någon. Där finns en siffra, ett heltal större än fem och mindre än sju. Att sammanföra dessa två saker är vad mina tankar handlar om. Helt plötsligt är jag helt utan moral.
Någon leker med elden. Om det är jag eller han, det vet jag inte. Vi kanske står lika nära elden båda två, vi kan tydligt se den. Vi vill båda värma oss litegrann. Och kanske värma oss lite mer. Men hur ska det sluta? Eller ännu viktigare, hur ska det börja?

Laddningen är ibland påtaglig. Den kanske egentligen är subtil. Subtilt påtaglig eller... Nej, påtaglig. Ibland kan jag knappt andas, så tydligt känner jag det. Som när samtalet liksom nästan avstannar, när hans röst blir annorlunda, orden inte riktigt hänger samman. Jag ser det i hans ögon, jag ser att han ser det i mina ögon. Han har sagt det tidigare, att det finns där. Hur skulle jag kunna låta bli att utöva min enda makt över honom? Eller är det han som styr? Jag vill ha hans bekräftelse, han vill ha min. Kanske är vi lika oprofessionella båda två.
Allt jag vill är att han ska sluta vara professionell.

Det är precis lika oundvikligt som omöjligt. Troligtvis kommer det aldrig inträffa, men om jag är en brottsling är han medskyldig. Han vet hur han påverkar mig, han vet att jag snart brinner, ändå fortsätter han. Och jag kan inte sluta förrän jag dragit honom in i elden.