...celibacy and the country

Sorgen står runt hörnet och väntar på mig. Jag kan inte undvika den. Jag kan inte beskylla den för att den är här. Faktum är att den borde vara här. Och ändå klarar jag inte av att möta den.

Förra natten skrek jag ut min sorg, i drömmen. Jag skrek, som om skriket vore Sorgens valuta, och jag skulle redovisa hela min sorg i ett enda skrik. Jag vaknade med hjärtklappning.

Jag beskyller ingen högre makt för att han inte längre finns hos mig. Jag beskyller varken Döden eller Livet. Jag talar bara om att det inte var dags än. Det var inte meningen att det skulle hända nu, vi hade tid kvar. Och ändå.

För första gången önskar jag att det fanns en himmel. En himmel där vi alla kunde få plats.

Men allt som finns är detta stora Ingenting. Denna stora evighet, all denna tid. En oändlighet som inte inbegriper det som redan varit. Framtid.

Framtid kanske är det minst barmhärtiga av allt?

Framtid är förlust av allt vi har nu.
I det förflutna vilar han. Framtid är förlust.