...celibacy and the country

Så här kan det bli när inspirationen spritter till, efter lång tids dvala. Totalt betydelselöst, men ibland är det de betydelselösa sakerna som lockar till skapande.



En miniatyr för förstoring:

Ska det vara så jävla svårt att välja en outfit?! Obviously. Jag hoppas han också står där vid spegeln och velar på morgonen innan han går till jobbet. Jag hoppas han lider, lite åtminstone.

Jag hoppas han tycker det är lite jobbigt att jag är het och in his face och out of reach, för jag tänker fan inte vara ensam om att lida!

Jag vet att jag är en ganska anonym bloggare. Och inte särskilt aktiv jämfört med många andra.
Jag är en sådan som skapar när inspirationen kommer. Utan inspiration - ingenting!
Skapandet har legat på sparlåga länge nu. Jag har idéer och tankar, men oftast stannar de i just idé-stadiet. Som larver som förpuppas med aldrig blir fjärilar. Ja, mycket poetiskt.

Mina tankar är lika virriga som ivriga. Jag får ingen ordning, allt är kaos i huvudet. Inte ens det här inlägget är sammanhängande... Jag försöker, jag söker, ibland förlorar, ibland förloras jag. Ibland finner jag, och ibland vinner jag.

Wow, jag fick just en idé!

Jag gör det gång på gång. Jag söker inspiration, men drabbas av mindervärdeskomplex. Alla dessa modebloggare och framgångsrika fjortisar med blonda hårförlängningar och hudfärgat läppstift. Alla barn som designar kläder, kallar sig fotografer och modeller och modepionjärer, och tar världen med storm. För att inte tala om alla dessa långa, smala snygga kvinnor som jag inte kan låta bli att hata för att de är så snygga.

Mitt största problem är nog att jag - istället för att bli inspirerad - blir nedstämd, nedtryckt, uppgiven, hopplös. Varför?
Jag vill inte ens vara som alla dessa människor! Jag vill skapa något originellt, något som är unikt. Men det verkar i stort sett omöjligt, allt finns redan, allt har redan granskats och bedömts och sorterats. Så vad återstår att lyckas med?

Vi som inte blivit framgångsrika än - vi kanske aldrig blir det.

jag minns dina händer


så som de aldrig rörde vid mig

Walk in heels


as


fast you can





Walk in heels


with


head held high







Walk in heels



no matter what




Just walk them

Sivert Høyem, Stockholm 2010-04-21

Jag håller på att bli galen. Eller åtminstone som förbytt. Jag är inte som jag. Jag är inte utdöd som jag kan tänka mig att en nunna är av ohejdad vana. I mitt huvud rör sig något, eller snarare någon. Där finns en siffra, ett heltal större än fem och mindre än sju. Att sammanföra dessa två saker är vad mina tankar handlar om. Helt plötsligt är jag helt utan moral.
Någon leker med elden. Om det är jag eller han, det vet jag inte. Vi kanske står lika nära elden båda två, vi kan tydligt se den. Vi vill båda värma oss litegrann. Och kanske värma oss lite mer. Men hur ska det sluta? Eller ännu viktigare, hur ska det börja?

Laddningen är ibland påtaglig. Den kanske egentligen är subtil. Subtilt påtaglig eller... Nej, påtaglig. Ibland kan jag knappt andas, så tydligt känner jag det. Som när samtalet liksom nästan avstannar, när hans röst blir annorlunda, orden inte riktigt hänger samman. Jag ser det i hans ögon, jag ser att han ser det i mina ögon. Han har sagt det tidigare, att det finns där. Hur skulle jag kunna låta bli att utöva min enda makt över honom? Eller är det han som styr? Jag vill ha hans bekräftelse, han vill ha min. Kanske är vi lika oprofessionella båda två.
Allt jag vill är att han ska sluta vara professionell.

Det är precis lika oundvikligt som omöjligt. Troligtvis kommer det aldrig inträffa, men om jag är en brottsling är han medskyldig. Han vet hur han påverkar mig, han vet att jag snart brinner, ändå fortsätter han. Och jag kan inte sluta förrän jag dragit honom in i elden.

Står

på varsin sida

av elden

 

jag vill

dra honom närmare

han

vill inte bränna sig men

han kanske inte kan

motstå


den

speglas i våra ögon

nu

 

och vårat kött

kommer

förtäras