...celibacy and the country

Jag går genom korridoren där jag gått så många gånger förut. Där han uppmärksammat ekot av mina distinkta steg, där jag gått i vredesmod, i glädje, i sorg; i höga klackar för att bevara min självaktning.
Jag sätter mig i Väntrum 4, sjunker ner på en av de fula furustolarna med ännu fulare klädsel. Jag orkar inte ens bläddra förstrött i skvallertidningarna som ligger spridda över bordet. En medelålders kvinna, med krusigt, rufsigt hår och ovårdat yttre, sitter på en stol mitt emot, på andra sidan bordet. Jag har aldrig sett henne tidigare.

Jag hör en dörr öppnas och stängas, nycklar vridas om, hans något långsamma men säkra steg som jag lärt mig urskilja; det knarrande ljudet av gummisulor mot golvet.
Vi har lovat att hälsa på varandra, säga hej, inte ignorera.
Hans ansikte dyker upp, vi säger hej, jag vet inte om vi ler. Kanske gör vi det, ett sorgset leende, så litet och subtilt att vi endast uppfattar det i vårt undermedvetna.

Så når han dörren, öppnar, röster hörs inifrån. Han ser på mig, kanske säger han att han hoppas att det kommer gå bra för mig, kanske hör jag det bara i mina tankar, men jag ser att han menar det med sin blick.
Han tvekar i dörren, ett litet försiktigt leende, han är ju medveten om smärtan. Jag ler nog lite snett tillbaka, innan han slutligen försvinner in genom dörren.

Kvinnan mitt emot måste sett allt, för hon vänder ansiktet mot mig, och ler.

För den man aldrig haft



är sveket inget svek




För den som saknar


är det;



förlust






Var är makten,



den vi hade



över varandra?